Ni kanske undrar varför jag inte har skrivit något? Inte? Sluta läs! Har du undrat? Läs då vidare!

Det är så att jag verkligen inte har orkat! Det känns som om ingen läser det här ändå så det känns onödigt att skiva något som ingen ändå kommer läsa. Men när jag såg att det var någon som skrev till mig på Ask att jag skulle skriva mer här så förstod jag att det kanske finns några som läser det här ändå! Uppskattar verkligen om ni kanske informerar mig att det jag skriver här inte är förgäves. Så jag förstår dårå.
Tack och hej, för mej!

Förlåt att den kommit så sen men nu är den här iallafall! Kapitel 7!




Jag gapade så stort att det kändes som om käken skulle gå av. Flickan jag sett stod nu drygt en halvmeter ifrån mig och kunde nästan känna hennes stinkande andedräkt. Hon kollade rakt på mig med sin ljusa blå ögon och sa
- Du är skyldig mig något...
- Vadå?... Sa jag osäkert
- Din död viskade hon men jag hörde det ändå. Högt och tydligt. Hon försökte gå men hon snubblade på sina egna fötter och hon började krypa fram till mig. Jag backade sakta bakåt sen sprang jag. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag hörde Att Linnea skrek "vänta på mig". Men jag brydde mig inte.. Efter att jag sprungit ganska långt såg jag Linnea. Hon sprang fram till mig och sa
- Så du tänkte bara lämna mig där för att dö!?
- Nej. Svarade jag. Det var ju ändå mig hon var ute efter av någon anledning. Vi gick tillsammans hem och sen svängde jag in till mig. Vi sa hejdå och gav varandra en kram. Jag nästan flög uppför trapporna. Allt jag ville nu var att träffa Jesper. Jag öppnade dörren och tog av mig skorna och jackan och gick ut i vardagsrummet. Där satt Jesper och kollade på TV med munnen full med chips. Jag skrattade till och han kollade på mig. Han försökte le men chipsen hindrade honom och det fick mig att skratta ännu mer. Jag satte mig brevid honom och han lade armen om mig och jag såg att han kollade på Fotboll.
- Trååååkigt sa jag och tog upp fjärrkontrollen. Han skrattade och sa sedan att han bara kollade på det för att han hade tråkigt. Jag bytte till Skräckfilmen vi skulle sett klart igår kväll. Han höll om mig hårdare och jag kände att han pussade mig på pannan. Han var så gullig. Jag kollade på honom och han kysste mig lätt.
Efter filmen gick jag ut i köket men jag ångrade mig sedan.
- J-J-Jesper... K-K-Kan du hjälpa mig? Sa jag.
Han gick ut i hallen och kollade sedan fundersamt på mig. Men sedan tog han min hand och vi gick ut i köket. Vi tog fram lite läsk och Godis sedan gick vi ut i vardagsrummet igen. Vi satte oss i soffan och han satte på någon 90 - talsfilm som gick på TV. Han höll om mig och jag kröp närmare honom och kysste honom på halsen. Jag kunde se på honom att han gillade det. Efter en stund kom mamma hem med Ivan och dom kollade fundersamt på oss. Men sedan gick mamma ut i badrummet och det var då allt började...

Jo! Jag har inte skrivit så mycket längre.. Vissa av er vet anledningen och vissa inte. Men nu är jag tillbaka.. Hoppas jag iallafall.. Hoppas ni alla haft en bra Jul och en bra fortsättning.. Snart nyår! Gud.. Vad sent det är! Men fick iallafall säga att IM BACK!

Jag vaknar av att solen skiner i ögonen på mig. Jag kollar runt i rummet och ser det tända ljuset.
- Fan! Sa jag lågt jag kunde eftersom jag inte ville väcka Jesper som sov.
Jag släkte ljuset och klev upp ur soffan. Jag märkte att jag sovit ganska bra faktiskt. Jag tog upp mobilen och jag märkte att min bästis Linnea hade ringt. Jag ringde upp henne och hon svarade faktiskt direkt.
- Hej! Sa jag och försökte att inte låta trött men när hon frågade om jag nyss hade sovit märkte jag att jag kanske inte var så bra på skådespel.
- Vill du följa med till stan? Frågar hon glatt.
- öh.. Visst.. Svarar jag och gäspar trött.
- Ok! Jag kommer till dig klockan tre. Sa hon och la på.
- Nehe. Inget hejdå! Sa jag tyst för mig själv.
Jag kollade på klockan.
- 14:38!! Skrek jag i huvudet.
Sen kom jag på en annan sak. Jesper. Hur skulle jag göra nu då! Jag klädde på mig ett par leggins och en fin liten klänning. Den var inte så lång men den var längre än en tröja så jag valde att kalla den klänning. Jag fixade håret och sen kom den stora frågan. Vad skulle jag göra med Jesper?
- Jag får lämna en lapp. Sa jag och log. En lapp!? Hur 60 - tal var inte det? Jag gick ut för att möta upp Linnea. Jag ville inte att hon skulle plinga på och väcka Jesper. Jag mötte henne redan när jag öppnat porten.
- Hej! Trodde jag skulle gå upp till dig! Sa hon och skrattade.
- Ja.. Men.. Jaja! Nu går vi! Sa jag och gäspade.
Vi gick ganska långt men det kändes som om det högst var en meter! När vi gick förbi ett träd stannade jag och stod som förstenad. Den magra blåögda flickan satt i trädet och kollade rakt in i mina ögon. Jag rös. Hon hade en såndär läskig känsla.
- Varför stannar du? Såg du en snygg kille? Sa hon och blinkade med ögat.
- Nej... Och förresten har jag ju redan kille. Lyckades jag få fram. Jag kollade på min kära vän som nu öppnar sin plånbok och letar i den som om hon var på väg att hitta guld. När jag kollar mot trädet igen var flickan borta.
- Vi.. Vi går.. Sa jag och jag kände mig lite illamående.
- Uhm.. Okej! Men du ser helt vit ut! Alltså mer än vanligt! Sa hon allvarligt.
Jag log. Hon säger alltid något i stil med "var din pappa en vit krita?" Eller "gillar solen inte dig?"
Jag kände att det vibrerade i fickan. Det var ett sms. Från Jesper.
"Jaha! Hejdå rå! Haha, Nee.. Älskar dig. Kom tillbaka snart. Xoxo"
Jag log. Han var så gullig!
Linnea drog mig i armen och jag kollade snabbt bak.
- VAD!? Skrek jag och när jag märkte att folk börja stirra. Började jag förstå...

Jag sätter mig i soffan och känner mig helt skakig. Var det verkligen sant? Hade det där verkligen hänt? Jag ville bara sova och glömma bort allting precis då öppnades dörren.
- Hallå?.... Vem är det?... Sa jag och kände att jag började gråta.
- Åh! Det är bara jag! Svarade Jespers gulliga röst och jag kände hur jag blev helt varm inom mig.
- Jag har en liten present till dig! Sa han glatt.
Jag gick upp ur soffan och när jag kommit till hallen räcker han fram en silver låda. Det var jätte fint!
- Tack! Kom! Vi ska öppna den tillsammans. Sa jag och skuttade in i vardagsrummet och satte mig på soffan igen. Han skrattade men följde efter. Det var en ganska liten låda. Men den var söt. Jag kollade på honom med förväntan i ögonen.
- Öppna då! Sa han och kramade om mig.
- Visst! Men det var ju det jag tänkte ju! Svarade jag och skrattade.
Jag tog tog sakta upp locket. Och där i lådan. Fanns det något som blänkte i ljusens sken från bordet.
- OMG! Den är superfin!! Sa jag.
Han log. Det var en liten silver ring med ett himmels blå kristall. Jag verkligen älskade den.
- Men... Varför? Frågade jag och kollade på honom.
- Vadå? Måste man ha en anledning? Sa han och skrattade.
- Haha, Ne... Svarade jag.
- Förlåt att jag bara stack sådär. Då såg ganska vit ut i ansiktet när jag kom. Hade det hänt något?
- Ja.. Men.. Men.. Stammade jag.
- Vadå?
Jag berättade allt från att han hade gått till att stolen hade varit varm.
- Oj! Och vilken film var det nu igen? Frågade han
- Det hände! Jag lovar! Svarade jag och kände mig lite ledsen över att han inte trodde på mig.
- Jag vet. Och jag är millionär! Svarade han och skrattade.
- Varför tror du mig inte? Frågade jag och började gråta igen.
- För att sånt inte händer i verkligheten! Skrek han.
Jag reste mig upp och gick ut i hallen. Jag gick tillbaka in och jag stog liksom på tröskeln mellan hallen och vardagsrummet.
- Jag bor här. Det är inte jag som ska gå! Snyftade jag.
- Skickar du it mig?! Frågar han argt.
- Ja! Ett förhållande bygger på tillit! Svarade jag och kollade ner i golvet eftersom jag var nära en såndär gråtattack.
- Förlåt. Svarade han och gick upp ur soffan för att krama mig.
- Det var inte meningen att det skulle.. Bli såhär. Sa han och kollade mig i ögonen. Han tog bort en tår från min kind och kysste mig lätt.
- Men.. Du.. Jag undrar fortfarande vad som hände där ute när vi var på Resturangen. Vem var han egentligen? Frågade han och tog min hand.
- Jo, det var mitt ex. Vill inte säga namn. Och han, var typ otrogen. Sa jag men kunde inte prata så mycket eftersom jag då skulle börja gråta igen.
- Aha.. Vem var den andra tjejen? Frågade han.
- Vilka och tjejerna! rättade jag
honom.
- Oj, hur många? Frågade han och drog med mig till soffan.
- Åtta. Svarade jag och satte mig ner.
- ÅTTA!? Skrek han.
- Japp. Åtta. Svarade jag.
- Du, jag skulle iallafall aldrig göra så mot dig! Sa han och såg riktigt allvarlig ut.
- Tack. Sa jag och log.
Han var perfekt. Det rös när jag tänkte det. "Kanske lite för perfekt"

Vi sitter i soffan och han håller om mig som om jag var på väg att dö eller något. Missförstå mig inte! Det var mysigt. Ibland kollade han på mig och log. Jag frågade inte varför eftersom det säkert skulle bli pinsamt. Varje gång han gjorde det blev jag helt varm i kroppen. Han var kär i mig. Han var min. Bara min. Det kändes så underbart. Han sa till mig att han var tvungen att göra en sak. Jag frågade vad men han bara log och gick ut i hallen. Han satte på sig skorna och gick. VAD VAR DET SOM HÄNDE EGENTLIGEN!? Jag fatta inte. Hade jag gjort något? Aja. Chipsen var slut så jag gick ut i köket för att hämta mer. Jag sjöng lite på en låt jag fick höra förra veckan. Kommer inte på vad den heter men den var bra. När jag kommer in i köket tappar jag skålen. OMG! Det sitter någon där. Jag backar men personen vänder på huvudet och vi får ögonkontakt. Det ser ut som en tjej men hon var väldigt blek. Hon hade kolsvart hår och hon var väldigt benig. som om inte har ätit på flera år. Vissa bantar men KOMIGEN! Hon började resa sig upp och gå imot mig. Men hon ramlar ihop och faller mot golvet. Hennes ögon kollar döende på mig och du upptäckte jag en sak. Hennes ögon var blå. Lika blå som mina hade varit imorse. Men på henne såg dom nog mer läskiga ut. Jag började gråta. Jag stängde ögonen och bad för mitt liv. Var det här min sista dag i livet? Jag menar jag var liksom bara 12! Vem var hon och varför var hon här!? Jag öppnade dom igen och då var hon borta. Hon bara försvann! Ja.. Typ som Jesper. Men honom hörde jag gå. Vart hade hon tagit vägen? Hoppa hon ut genom fönster!? Jag tände lampan och gick närmare platsen där hon hade suttit. Jag kollade ut genom fönstret. Nope. Där var hon inte. Jag lade min hand på stolen hon hade suttit på. Den var varm.

- Jaha... Säger Jesper och kollar på mig.
GUD VAD PINSAMT! Jag kollar ner i bordet och jag känner en varm hand på min rygg.
- Du... Kan vi prata? Frågar han.
Jag nickar och vi går ut ur restaurangen. Jesper sitter kvar och jag ser hur han tittar ner i bordet och sedan tar upp sin mobil.
- Förlåt.. Jag.. Börjar han med.
- Nej... Abryter jag honom.
- Vad är det? Frågar han och tar mig i armen och drar mig närmare.
Lägg av! Säger jag och drar mig ur.
Jag går tillbaka in i resturangen. Jesper kollar på mig och jag säger att jag helst vill gå här ifrån. Han frågar varför men jag börjar bara gå. Han försöker komma ikapp och tillslut gick han brevid. Jag började gråta och han frågade gång på gång vad som hade hänt. Men jag svarade inte. För jag visste. Att han inte skulle förstå.
- Vänta. Stanna! Sa han och tog tag i min arm.
- Snälla sluta. Bad jag honom.
Han kollade på mig som om han försökte läsa mina tanker eller något. Sen släppte han min arm.
- Antingen berättar du vad som hänt. Eller så går jag! Sa han till mig och jag hör hur hans röst håller på att spricka.
- Snälla, Jesper. Bad jag honom.
- Förlåt. Jag överreagerade kanske lite. Sa han och kramade mig.
- Nej, vi är ihop och borde berätta allt för varandra. Sa jag och känner hur det brände ner en tår ner på min kind. Han tog bort den och tog mig i handen.
- Vi går hem. Sa han och log mot mig.

När vi efter ett tag kommit hem till mig märkte jag att ingen var hemma. Jag ringde mamma och hon berättade att dom stannade på ett hotell och tänkte sova där. Jag suckade men svarade okej. Jag frågade även om Jesper fick sova över och hon sa att det var lugnt. Vi sa godnatt och lade sedan på.
Jesper plockade upp ett gammalt foto på mig och honom. Han log.
- Du fick sova här! sa jag till honom och skrattade.
- Nice, men kommer du ihåg när vi tog det här fotot?
- Jaa...
- Det var den dagen då jag insåg att jag älskade dig. Sa han och log.
Jag log också.
- Villket sammanträffande! Sa jag skrattade.
Vi satte oss i soffan och jag satte på TV:n. Det var någon skräckfilm. Eftersom vi båda gillade skräckfilmer.
- Du... Har du märkt att mina ögon ändrar färg ibland? Frågade jag honom.
Han tittade på mig och sa sedan:
- Öh.. Nej.. Vadå? Brukar du ha linser? Frågade han och jag började skratta.
- Nej. Men imorse när jag kollade mig i spegeln så var mina ögon blå. Dom brukar ju alltid vara gröna.
- Uhm.. Nej.. Dom är ju blå. Svarade han och kollade på mig.
-VA!? skrek jag och tog upp min mobil för att kolla.
- Haha, nej! Jag skojade bara! Förlåt! Sa han. Men jag märkte att han inte kunde hålla sig för skratt. Helt plötsligt satt vi där i soffan och bara skrattade. Då insåg jag. Han kanske inte var så dum ändå. Många hade sagt att han var en player. Men.. Jag såg inga tecken på det eller något. Så. Jag valde att lita på honom. Jag kanske kommer ångra att jag säger det men. Ja. Jag litar på honom.